Lex Bandidos

I dessa dagar har det förts debatt om livstidsstraffets vara eller icke vara i hägnet av att två livstidsfångar som har anknytning till våra bygder sökt om tidsbestämt straff  hos Örebro tingsrätt I vår tidning SMT kan man läsa en snyftartikel om en av fångarna där man underförstått skall tycka synd om en grym dubbelmördare.

Vi ser att kriminaliteten i vårt land blir allt grövre, våldsammare och välorganiserad. Antalet brott är trots att vi inte tror det i avtagande. Lösningen på de här problemen är inte enkla. I debatt stiger det fram flumjurister och barfota socialister som tycker att man inte skall straffa över huvudtaget. Fängelse är fel osv. Ge polisen resurser i form av buggning, avlyssning av telefon och Internettrafik är djupt kränkande till och med när det drabbar buset.

Ja jag kan tycka synd om en person som blivit brottsling. Men det är inte synd om honom för den gärning han är straffad för. Man kan ju som vanlig medborgare fråga sig om tidningen har några möjligheter att intervjua de som en mördare slagit ihjäl eller vill tidningen spegla de anhörigas smärta till de mördade.

Dessutom skall den praxis som utvecklas i domar se mycket strängt på tiden en livstidsfånge skall sitta inne. Principen är att livstid är livstid. Domstolarna dömer ju inte till livstidsstraff på lösa boliner utan det är mördare som i om man nu kan tala om fullt mentalt friskt tillstånd planerat och utfört ett eller flera grymma mord.

Man kan ju ställa sig frågan i de två fall som avgjorts nyligen i Örebro tingsrätt om åklagarna är särskilt grymma eller spelar för galleriet när de kräver att tidsdräkten inte skall fastställas. Självklart är de inte grymma utan goda ämbetsmän som har insyn i hur brottsgärningen ser ut. Gärningen som sådan förändras ju inte bara för att en lång tid förflutit.

Principen att man efter en längre tids straff kunna begära ett tidsbegränsat straff när man dömts till livstid anser jag vara bra och riktigt. Men tidsdräkten innan detta kan göras skall utsträckas till 18 – 20 år. Det betyder att alla livstidsfångar skall avtjäna 18 år innan de kan ansöka om fastfällelse av tiden för att sona brottet. Inga rabatter på denna tidsdräkt. Dessutom bör kravet vara att den dömde under tiden fram till prövning av straffets längd deltagit i kriminalvårdens rehabiliteringsprogram som utbildning av teoretisk eller yrkesmässig karaktär.

Nu har en flummentalitet spridit sig till Högsta Domstolen där man säger ca 10 år är en lämplig påföljd istället för livstidsstraff om inte gärningen är särskilt grym. Jag kan glädjas åt att perukstockarna i denna ärevördiga domstol föryngras. Även om man till åren blir yngre behöver inte omdömet bli nedsatt av detta. Dessutom tvingas politikerna gå in och se över lagarna som domstolarna skall tillämpa vid svåra fall. Ja mitt bästa råd till ledamöterna i HD är en luskur för perukstocken.

Den andra frågställningen som man skall väga in i bilden. Hur mår brottsoffret? Ja vid mord går det inte alls att fråga efter hur man mår därför att brottsoffret är förpassat till evig vila. Men anhöriga mår inte bra. Tanken hos dem gnager hur skedde mordet vilka var den mördades sista tankar hur mycket plågades denne osv.

I ett gott samhälle skall vi självfallet riva fängelserna. Ingen skall sitta inne för i det goda samhället begås inga brott. Idag ser vi motsatsen kriminaliteten blir grövre och välorganiserad. Vi har också den demokratiska aspekten på fängelser och domstolar. Dessa är den yttersta demokratiska spetsen i vårt samhälle. Det är där vi i god demokratisk ordning städar upp och ställer till rätta för oss som inte brutit mot samhällets stadgar.

Alla de människor, poliser, åklagare, domare vaktpersonal, jurister, vaktmästare, städare som håller vårt rättsväsende gående är arbetare i demokratin och juridikens örtagård.

I det goda samhället skall vi våga säga att ingen är skyldig eller förpliktiga till att bryta mot samhällets stadgar. Men gör du det då bryter du samtidigt mot samhällets yttersta demokratiska spelregler Svea Rikes lag. Lagen är det som håller samman demokratin.

Därför skall det klart framgå att mord, utpressning, rån, organiserad brottslighet, vållande till annans död, kvinnofridskräkning, narkotika smuggling mm är en högriskbransch. Var och en som ägnar sig åt detta skall veta att påföljderna blir stränga. Det är trots allt en mycket marginell grupp av människor som begår brott. Samhället äger rätten att både skydda sig och rehabilitera dessa.

Det skall också fastslås att när en person avtjänat sitt straff  har han betalat sin skuld till samhället och skall kunna komma tillbaka till samhällsgemenskapen utan yrkesförbud eller annan diskriminering. Det är också en del i den demokratiska värderingen vi har när vi berövar någon dess frihet.

I de yttersta fallen av grymhet och utstuderad sadism där människor mist livet där skall livstid trots allt vara livstid och inga förmildrande omständigheter finns för detta så länge vi inte kan återuppväcka de döda. Detta är det demokratiska samhällets mening och livlina.

Lars Håkan Halldin

undereken@hotmail.com