En klapp på axeln  

En dag bad en lärare sina elever att skriva ner namnen på sina klasskompisar 
på ett papper. Dom skulle sätta ett litet mellanrum mellan varje namn.  

Sen bad hon eleverna tänka på det bästa dom kunde säga om varje person och skriva ner det under namnet. Det tog klassen resten av lektionen att göra det, och när dom skulle gå så lämnade dom sina lappar till läraren.  

På lördagen gjorde läraren en lista till varje elev där det stod vad dom 
andra hade sagt om dom, och på måndagen fick dom den.  

Efter ett tag log eleverna. Är det verkligen sant viskades det. Jag visste 
inte att jag betydde så mycket för någon,   och att dom gillar mig så mycket var dom flesta kommentarerna.  

 
Hon visste inte om dom visade eller diskuterade sina listor med sina  
föräldrar, men det gjorde inte så mycket.  Uppgiften hade haft den effekt, hon hade önskat.  

Eleverna var tillfreds med sig själva och varandra.  
Gruppen arbetade vidare.  

Många år senare blev en av eleverna dödad i Vietnam, och läraren  
deltog i begravningen. Hon hade aldrig sett en militär död i en kista.  

Han såg så fin och vuxen ut. Kyrkan var fylld med alla hans vänner och en 
efter en gick förbi kistan en sista gång.  

Läraren var den sista, som välsignade den döde i kistan.  

När hon står där, kommer en av soldaterna, som var med och bar  
kistan fram till henne. 'Var du Marks lärare?'  

Hon nickade 'ja.'  

Sen sa han: 'Mark pratade mycket om dig'  

Etter begravningen deltog dom flesta av Marks tidigare  
klasskamrater i en sammankomst.  

Marks mor och far var också där, dom ville gärna prata  
med hans tidigare lärare. 'Vi vill gärna visa dig något' sa hans far,  
medans han tog plånboken ur sin ficka.  

'De hittade det här på Mark, då han blev dödad.  
Vi tänkte att du kanske skulle känna igen det här'.  

Han vek försiktigt ut två pappersbitar, papper som tydligen  
hade blivit ihoptejpat, pga. slitage alla de gånger det hade vikts ihop.  

Läraren visste utan att se på papperet, att det var det samma papper, som  
hon hade skrivet alla de fina orden klasskompisarna hade sagt om Mark.  

'Tack för att du gjorde det här' sa Marks mor. 'Som du kan  
se, så var det värdefullt för Mark.'  

Marks kompisar samlades omkring henne, Charlie log snett och  
sa, 'jag har också kvar min lista, den ligger överst på  
skrivbordet hemma.'  Chucks fru sa, 'Chuck ville ha det i vårt bröllopsalbum...'  

'Jag har också kvar mitt, den ligger i min dagbok' sa Marilyn.  

Sen tog Vicky, en annan klasskompis, fram sin plånbok och visade  
sin lista för gruppen, och sa stolt.  

'Jag har den alltid med mig, jag tror att vi alla har våra listor kvar.'  

Då satte sig läraren sig ner och grät. Hon grät för Mark och alla hans 
vänner som aldrig skulle få se honom igen. Men log inom sig, stolt över sin 
gärning. 

De flesta människor i dag uppför sig, som att dom har glömt att  
livet en dag tar slut. Ingen av oss vet när den dagen kommer. Så  
var snäll, berätta för dom du sätter pris på och tycker om, att  
dom är speciella, värdefulla och viktiga. Gör det ofta innan det är för 
sent.  

Ett av sätten att göra det på, är att skicka det här vidare. Om du inte gör 
det så har du missat ännu en chans till att göra något fint för andra du 
värdesätter.  

Om du har fått det här, så är det för att en annan bryr sig om dig,  
samt att det är minst en person som tycker att du är värdefull.  

Skicka det här vidare. Visa att du bryr dig om dina kompisar.  

Kom ihåg, du skördar det du sår. Kom ihåg att du betyder något för någon!  

Hoppas din dag blir bra och speciell för du är värdefull... 

  
 

APPROPÅ SD UTÅG UR KYRKAN VID RIKSDAGENS HÖGTIDLIGA ÖPPNANDE

Det ingen tycks begripa var att predikan som sådan var ett sätt att mobba SD i kyrkorummet till råga på allt eländet. De skulle sitta fastskruvade i bänkarna och ta mot mer spott och spe. Ingen kan övertyga mig om att den predikan hade något annat syfte än att "jävlas" med SD.

För mig är kyrkorummet heligt det är skyddat av stränga lagar där får du tillbe din herre och skapare som du vill. Men kyrkorummet är ett rum som det står i bibeln "kommen till mig i alla som är betungade" Det är öppet för alla.

Kom ihåg min devis kyrkan är till för syndarna och publikanerna. Farriseer och skrymtare har vi alledeles för många av. Det är detta som upprör mig.

Man använde Guds ord i ett sammanhang som hade världsliga perspektiv och ett syfte att mobba syndarna. Det väcker avsky när bibeln används till att prygla syndarna.

Jag tycker liksom alla andra att uttåget ur kyrkan kan starkt ifrågasättas men också mobbingen av SD som den tagit utryck i vårt land måste ifrågasättas.

Jag har Mandela och Martin Luther King som ledstjärna de vågade styra och vända skutan rätt genom fredlig manifestation, samtal försoning - mobbing var hos dem ett fult ord.

Kom ihåg de som förfasar sig nu när det kommer till kritan så är de ynkryggar och när de stora besluten skall tas som visar att Sverige inte vill gå SD väg då kommer man att krumbukta sig, ursäkta sig, gå på toaletten och när det kommer till kritan så kommer många av dem som hyllat Biskopens tal säga "henne känner vi icke".

Slagord är lätta att säga men jag känner maktsverige som skrymtare, fegisar som gärna gläfser i kör men att stå upp ensam på barrikaderna för mänskliga rättigheter när det bränner till då springer de "på toaletten och kissar" tills det blåst över för denna gång.

MAN MÅSTE TÄNKA EFTER FÖRE OCH SE VAD DE VACKRA ORDEN ANVÄNDS TILL. SEDAN STÄLLA FRÅGAN VÅGAR JAG LEVA UPP TILL DEM ELLER ÄR DET BRA LÄPPARNAS BEKÄNNELSER.

VÄLKOMNA SKRYMTARE NÄR DIN UTSLAGNE VÄN BEHÖVER DIG,

410.000 arbetslösa, närmare 100.000 sjuka och 1,9 milj PENIONÄRER SOM BETALAR FÖR HÖG SKATT. DÅ SER JAG INTE MYCKET AV DE GLAPPKÄFTADE SKRYMTARNA.

DET ÄR MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER I PRAKTIKEN. NEJ SKRYMTARNA SITTER PÅ SIN KAMMARE OCH FUNDERAR KAN VI INTE PLOCKA AV DE FATTIGA LITE MER PENGAR. Det kallas mänskliga rättigheter baklänges då knep biskopen käft för hon hade väl jobbskatteavdrag. Tionde är väl inte ett begrepp i kyrkan längre.

Lars-Håkan Halldin'

Oberoende Centerpartist

i