Min kommentar

Lyssna till de vise männen i regionfrågan – Jönköpings län en egen regionkommun

Översänder fd landshövding Gösta Gunnarsson och fd landshövding Lars Engqvist inlägg om regionbildning och hur Jönköpings läns framtid skall gestaltas. Jag ber er läs noga begrunda kunskapen och erfarenheten som talar i denna/detta inlägg/artikel. Det är inget hokus pokus hastigt påkommit utan genomtänkt byggt på erfarenhet som få andra har i Sverige. Ber att städsla dessa båda personer som föredragshållare vid möten mm ang. regionfrågan. Gå inte vidare innan ni hört sakkunskapen.

Regionbildningen upplevs bland folk enligt genomförda opinionsmätningar som ett politikerprojekt som tar makt från folket och ger det till politiker. Det fins ingen folklig entusiasm I detta och det strider mot de decentralistiska grundvärdena

SÅ HÄR SKRIVER DE VISE MÄNNEN

Säg nej till storregion:

Samarbeta över gränserna istället för att bygga nya

Under de senaste åren har det bedrivits en intensiv och i många stycken obegriplig kampanj för att ersätta den nuvarande regionala samhällsorganisationen med en handfull gigantiska så kallade storregioner.

Kampanjen har i huvudsak bedrivits av SKL, Sveriges Kommuner och Landsting. Organisationen och dess ledande tjänstemän har betraktat bildandet av geografiskt större regioner som en nära nog lagbunden utvecklingsprocess och som en förutsättning för ekonomisk tillväxt. Genom att ersätta den nuvarande regionala indelningen med några gigantiska regioner har de sett en möjlighet att låta den kommunala sektorn ta över centrala uppgifter från staten, framförallt ansvaret för tillväxtfrågorna och den regionala utvecklingen.

Efter omfattande lobbyverksamhet intog den statliga Ansvarskommittén för några år sedan samma ståndpunkt som SKL. Därmed låstes den offentliga debatten fast i föreställningen att tillväxt och utveckling är helt beroende av samhällsadministrationens geografiska storlek, ju större region ju bättre förutsättningar för ekonomisk tillväxt.

Förra året gav regeringen den tidigare generaldirektören i Skatteverket, Mats Sjöstrand, i uppgift att, ännu en gång, utreda frågan och i slutet av detta år ge förslag till en framtida regional samhällsorganisation. Utredaren tycks ha tagit Ansvarskommitténs förslag som utgångspunkt och eftersom den offentliga debatten varit låst handlar nästan all diskussion återigen om var gränserna ska dras istället för om motiven för de nya storregionerna och om alternativa lösningar.

Som tidigare landshövdingar i Jönköpings län har vi tillsammans en lång erfarenhet av regional administration.  Denna leder oss till att vi avråder från bildandet av en ny storregion.

Inte bara Jönköpings län, utan säkerligen de övriga smålandslänen, har mest att vinna på att behålla den nuvarande geografiska indelningen för såväl de framtida regionkommunerna som för de statliga länsförvaltningarna. Framtidens utmaningar bör mötas med gränsöverskridande samarbeten istället för centralisering till en ny och geografiskt avlägsen byråkrati.

Vi menar att det egentligen inte finns några starka argument för nya administrativa storregioner.

Det saknas empiriskt belagda samband mellan den administrativa regionens storlek och ekonomisk tillväxt. Hållbar tillväxt avgörs i huvudsak av styrkan i regionens sociala sammanhållning, dess tradition av entreprenörskap och företagande samt av graden av förtroende och tillit mellan grupper och individer i samhället. Jönköpings län är ett utmärkt exempel på just detta. Förmågan att samla olika aktörer – staten, kommunerna, näringslivet, enskilda entreprenörer och organisationer - för att nå gemensamma mål har varit av vital betydelse för länets utveckling.

Vi vågar påstå att den högskola vi har i Jönköping med sin unika relation till såväl regionens företag som till dess offentliga verksamhet inte hade funnits om vi varit en del av en större region. Detsamma gäller för flygplatsen i Jönköping.

Tillgången till en högskola, som utvecklat sin utbildning och forskning i dialog med regionens näringsliv, och till goda kommunikationer har haft avgörande betydelse för länets tillväxt.

Det är inte rimligt att låta de administrativa gränsdragningarna styras av en mycket osäker bedömning av hur arbetsmarknadsregionerna kan se ut om 20 eller 30 år. Arbetsmarknadsregionernas starka föränderlighet talar istället för en mera flexibel administration. Framtidens arbetsmarknad handlar om att riva gränser istället för att bygga nya.

De som argumenterar för stora regioner har ofta pekat på behovet av en samordnad sjukvård. Men sjukvårdsorganisationen i Jönköpings län samarbetar sedan lång tid tillbaka över landstingsgränserna. Det finns, till exempel, ett mycket väl fungerande samarbete med universitetssjukhuset i Linköping. Föreställningen att nya storregioner leder till en bättre kvalitet på sjukvården motsägs också av redovisade kvalitetsmätningar. Sjukvården i Jönköpings län hävdar sig väl i jämförelse med andra regioner.

Om det således saknas bärande skäl för de nya storregionerna finns det mycket starka argument emot. De handlar om demokrati och effektivitet.

Samhällsorganisationens demokratiska legitimitet avgörs av medborgarnas delaktighet, insyn och möjlighet att utkräva ansvar.  En indelning i några få storregioner innebär ett kraftigt vidgat avstånd mellan beslutsfattarna och medborgarna. Risken är uppenbar att medborgarnas tilltro till de politiska och administrativa systemen försvagas.

Det är en villfarelse att stora organisationer och enheter alltid är effektivare än små.

Det är sant att det i ett system med flera mindre, självständiga organisationer kan förekomma onödigt dubbelarbete och att det kan vara svårt att i de mindre enheterna upprätthålla tillräcklig kompetens. Det är emellertid problem som kan lösas genom vidgat samarbete och kompetensutbyte.

Det är dock lika sant att de stora organisationerna tenderar att utveckla ineffektiva och ogenomskinliga byråkratier. Och det är problem som är svårare att hantera.

Med i huvudsak den nuvarande geografiska regionindelningen finns det, som vi ser det, goda förutsättningar för den offentliga administrationen att klara sina uppgifter.

Om landstinget och regionförbundet, såsom nu föreslås av en majoritet i landstinget, tillsammans bildar en regionkommun inom Jönköpings läns gränser med ansvar för alla de frågor som för närvarande delas mellan de två organisationerna, får vi ett direktvalt regionalt organ.

För att dialogen mellan regionen och staten ska vara levande måste statens egen regionala organisation ha samma geografiska indelning som regionkommunen. Dessutom måste länsstyrelsernas roll som statlig företrädare och som samordnare av statens alla regionala aktiviteter bli tydligare. Länsstyrelserna ska ha en viktig roll att inför den centrala statsmakten aktualisera länets behov och möjligheter.

Att staten och de kommunala regionerna ska arbeta med olika geografiska gränser är för oss helt uteslutet. Det skulle inte bara vara ett problem för regionkommunen utan, framförallt, för länets kommuner. Avståndet till statens företrädare skulle öka och möjligheten till nära och regelbundna kontakter minska. Skilda geografier skulle dessutom skapa förvirring.

När det gäller den framtida regionala indelningen för Jönköpings län vill vi ge följande råd till ansvariga politiker på lokal, regional och nationell nivå:

Se till att statens representation följer samma geografi som den planerade regionkommunen, det vill säga nuvarande länsgräns, och gör Länsstyrelsen till en effektiv samordnare av statens regionala aktiviteter.

Samarbeta med grannregionerna och grannlänen för att lösa framtidens utmaningar.

Om samma utveckling kommer att ske i de övriga smålandslänen, vilket vi hoppas, kan 

länsstyrelserna, regionkommunerna och kommunerna i Småland gå till en gemensam offensiv för varumärket Småland. Till dem som påstår att en ny storregion är en förutsättning för detta vi vill hävda motsatsen.

Gösta Gunnarsson      

Landshövding 1980 -1997

Lars Engqvist

Landshövding 2004- 2010

SLÅ VAKT OM SVENSK BLANDEKONOMI

Riksdagen har satt ned foten och förbjudit försäljning av kollektiv egendom som statliga företag det tycker jag är utomordentlig bra. Försäljningen av Vin & Sprit till Fransk brännvinsindustri var en stor olycka.

I Centerns pragmatiska syn på marknadsekonomin präglat av ramplanering och styrning har vi en sektor av statliga företag som vi skall slå vakt om. Kronjuvelerna säljer man inte. Det enda som skall säljas är brunkolsverket i Tyskland och ett och annat tyskt kärnkraftverk.Som den statliga sektorn ser ut idag skall den se ut framgent. Dessutom för att finansiera statens förmögenhet och pensionssystemet måste även staten i blandekonomins namn äga icke oasenliga poster av svenskt och utländskt aktiekapital.

Låt oss konstaterar att socialismen som ägandeform har vi övergett sedan länge och de socialistiska rekvisiten finns det nog ingen politiker som drömmer om att införa idag. Det var en styrd och ramplanerad marknadsekonomi i god centerideologisk anda som räddade Sverige ur finanskrisens farliga och giriga klor.

Sverige är ett välfärdsland som bygger huvuddelen av detta på en aktiv frihandel. Malm, metaller, skog, bilar och mycket annat har varit en viktig del i utvecklingen och skapat starka ekonomiska resurser.

Från Centerpartiets sida har vi genom årtionden ända sedan kriget medverkat till att skapa ett starkt Sverige. För att bygga ett land krävs en ekonomisk ideologisk övertygelse hur en ekonomi skall formas för att vara bra för folkflertalet rik som fattig.

Därför har vårt mantra om en styrd och ramplanerad ekonomi haft sin stora riktighet i historien såväl som i nuet. En sådan ekonomi innebär att man betraktar betalsystemet som funktion i det allmännas nytta och måste styras hårdhänt och vara funktionsdugligt i alla tider. Därför är en Finansinspektion och en stark Riksbank nödvändigheter i denna ramplanering.

För att klara tillväxten och inflationen behövs starka parter på arbetsmarknaden som sköter lönerörelserna inom strikta ramar där man prioriterar ökade reallöner och minskade reala lönekostnader i företagen. Genom att lönebildningen ligger inom ramen för det totala inflationsmålet men löneökningarna växer saktare än företagens kostnadsmassa skapas mycket starka företag som klara framtiden väl.

I detta ideologiska perspektiv krävs att en väl fungerande styrd och ramplanerad frihandel som får utvecklas fritt men ansvarsfullt.  Statsmaktens viktigaste uppgift är att stärka och skydda det privata ägandet och utvidga detsamma för folkflertalet.

Att äga, villa, bil, förmögenhet osv. är grunden för det privat ägandet. Privat näringsverksamhet att kunna driva enskild firma är en annan viktig del i detta. Också privat ägande av förmögenheter i aktier, fonder och andra värdepapper mm är en viktig del i ett sådant ägande. Privat riskstagande i privata aktiebolag är ett styrke-bälte i en stark privat sektor.

Publika företag är en spegel av det privata aktieägandet där naturligtvis det måste råda hårda kollektiva spelregler som stiftas i lagen om aktiebolag i publika former. Stiftelser och kooperativa företag är också en form av publikt ägande som vi skall vara rädda om.

Alla dessa former skapar en blandekonomi av olika ägandeformer. Det statliga ägandet har en viktig balanserande roll i svensk ekonomi och vi skall på olika sätt slå vakt om detta. Statligt ägande är inte bara företag utan även järnvägar, vägar byggnader och mycket annat.

De politiker som vill sälja statlig egendom skall ha smäll på fingrarna gärna blå nagelrot. Troligen kommer aldrig ”låt gå liberalernas” dröm om att staten inte ens skall äga en spade gå i uppfyllelse. Lika så gott är det.

Lars-Håkan Halldin ©

Oberoende Centerpartist

Brännelund, 575 95 Eksjö

Telefon 0381-401 76 Mobil, SMS och MMS 0708-7 401 76

http://maktentillfolket.bloggagratis.se