Det största problemet är förstås alla de sjuka som drabbas av att utöver sin sjukdom också få ekonomiska problem. De väljare som valt att nonchalera detta genom att bidra till att regeringen Reinfeldt valts om, har bäddat dåligt för sig själva. För sjuka kan vi alla bli. I själva debatten är det stora problemet de borgerliga propagandister som försöker dölja problemet. Det var väldigt dumt av de borgerliga att i riksdagen applådera sig själva när systemet med utförsäkringar infördes. Så gott som alla remissinstanser var kritiska, så det var inte överraskande att systemet slog så hårt och så fel. Men innan något är infört går det förstås att tro något annat.

Att framhärda när alla sett resultatet är märkligt. Nu har en kritik växt fram även på borgerligt håll. Men regeringens förändringar är ytliga och hjälper bara ett fåtal. Trots det tycker de borgerliga att vi ska applådera grunderna i den raserade sjukförsäkring som med förra moderata socialförsäkringsministern Cristina Husmark Pehrssons ord genomförts för att få råd med skattesänkningar.

Sant är att höga sjuktal är dyra. Under Socialdemokraten Göran Perssons regeringstid arbetades också för minskade sjuktal. Sant är också att sjuktalen minskade redan före valet 2006 och att försäkringsläkare kunde överpröva vad läkare som träffat patienten skrivit. Så måste systemet troligen se ut även i framtiden.

Men ingen blev av med sjukpenningen bara för att en tidsgräns passerats. Den enda anständiga principen är att den som är sjuk också ska ha sjukpenning. Det innebär inte att ingen annan hjälp ska erbjudas. För det som drev upp sjuktalen i 00-talets början var inte de korta sjukskrivningar som skulle kunna förklaras med det fusk de borgerliga älskar att tala om. Det som ökade var att de långa sjukskrivningarna blev allt längre. 90-talets kris hade både gett minskade resurser till företagshälsovård och till rehabilitering. Är det något sossarna ska klandras för så är det nog denna prioritering. En sak är att det under akut kris inte gick att förhindra. När krisen övervunnits borde detta ha prioriterats. Men det var många som krävde och behövde sin del av kakan då.

En helt annan sak är att som de borgerliga när pengar finns – man skryter med att ha Europas bästa statsfinanser – prioritera skattesänkningar trots att så många sjuka – också svårt sjuka – därmed ställs på bar backe. Så mycket mer glädjande är det att några av dem som ser detta först, valt att tala ut. Kyrkans diakoner har slagit larm om att många kommer i kläm. Svenska Kyrkan har därför ställt sig bakom ett påskupprop mot utförsäkringar.

Från högerhåll anklagas kyrkan nu för att ta partipolitisk ställning. I stället handlar det om att försvara de små människorna. Men sant är att man därmed samtidigt försvarar en allmän sjukförsäkring – en av Folkhemmets grunder. Det är bra för det är effektivt och rättvist. Vi har olika risker för sjukdom. Men fördelar vi den risken på oss alla har vi råd att bo i ett land där alla får hjälp. Det gör vi inte nu. Därför är Påskuppropet värt allt stöd.