Den italienska utvecklingen kan illustrera hur snabbt problemen, förruttnelseprocessen, kan sprida sig inom en valutaunion där det inte finns någon ”lender of last resort” till enskilda länder. Även om Italien från början sågs som en medlem av Eurozonens famösa PIIGS-församling, så kunde man låna till räntor som gjorde att landet, trots en mycket hög statsskuld, av marknaden kunde antas kunna fullgöra sina betalningsåtaganden.

Det faktum att man huvudsakligen kunde finansiera statens upplåning inom landet, (inte minst genom att låna ut till de egna bankerna), där bytesbalansunderskottet är begränsat i jämförelse med de andra krisländerna, antogs också utgöra ett stabiliserande faktor för landets finansiering.

Men under sommaren kom det statistik som visade på en svagare italiensk ekonomisk utveckling än förväntat, samtidigt som Italiens högklackade premiärminister Silvio Berlusconi gick till öppen attack mot sin egen finansminister Guilio Tremonti, vilket drog investerarnas intresse till sig.

Marknaden började plötsligt ifrågasätta Italiens förmåga att uppfylla sina betalningsåtaganden. Så länge Italiens nominella tillväxt kunde harva runt 3 procent, (med en inflation på 2-3 procent och en real tillväxt på 1 procent), så såg statsskulden på motsvarande 120 procent av BNP hanterbar ut när Italien kunde låna till drygt 3 procents ränta.

Men med en tillväxt som justerats ner mot noll och på väg mot minus, en utveckling som förstärks av de kortsiktiga förslagna besparingarna i satsbudgeten, så förändrades kalkylen snabbt. Marknaden började kräva en högre riskpremie, vilket i sig gör det statsfinansiella läget än mer instabilt som kräver ytterligare riskpåslag i en ond spiral.

De högre räntorna och allt lägre priserna på italienska statsobligationer, har också fått det italienska banksystemet att se allt mera sårbart ut. Eurorötan hade nått Italien. Och med en statsskuld på runt 1900 miljarder euro, världens tredje största obligationsemittent, så är det ingen liten elefant som har klampat in i butiken.

ECBs köp av italienska och spanska obligationer under de senaste veckorna har varit nödvändigt för att inte euroförruttnelsen ska sprida sig okontrollerat. Frågan är bara hur länge ECB kan fortsätta göra något som dels banken själv har uttryckt att den inte vill göra och dels något som många beslutsfattare inom euroländerna anser att inte ska göra och som också kan vara olagligt.

Det är emellertid svårt att se att ECB bara kan sluta köpa italienska och spanska statsobligationer. Stiger räntorna igen så är processen i full gång igen. Men att ge ECB fullt mandat att vara en ”lender of last resort” till ett land som Italien eller att lansera en euroobligation, där länder som Tyskland, Finland och Estland fullt ut ska garantera PIIGS-länderna skulder, är heller inget lätt beslut.

Förtroendet för att land ska kunna fullgöra sina förpliktelser bygger på att landet har fungerande och trovärdiga statliga institutioner. Italien har under de senaste tio åren rasat mycket långt ner på Världsbankens ”governance index”. Vad gäller exempelvis parametrar som ”control of corruption” och ”rule of law”, så är Italien numera i nivå med länder som Saudi Arabien och Namibia. Även när gäller indexets andra fyra parametrar är de ”mil” ifrån de nordeuropeiska ländernas nivåer.

Euron ser ut att ha hamnat i något som påminner om åtminstone den tredje till femte kretsen i Dantes inferno, där de giriga och slösaktiga rullar stora stenar mot varandra, de vreda slåss i ett träsk och de lata ligger fast på bottnen.

Ingen kan säga att detta är vackert, inte ens Carl B Hamilton, Olle Schmidt, Lars Jonung eller ens Cecilia Malmström.