Den italienska utvecklingen kan illustrera hur snabbt problemen, förruttnelseprocessen, kan sprida sig inom en valutaunion där det inte finns någon ”lender of last resort” till enskilda länder. Även om Italien från början sågs som en medlem av Eurozonens famösa PIIGS-församling, så kunde man låna till räntor som gjorde att landet, trots en mycket hög statsskuld, av marknaden kunde antas kunna fullgöra sina betalningsåtaganden.

Det faktum att man huvudsakligen kunde finansiera statens upplåning inom landet, (inte minst genom att låna ut till de egna bankerna), där bytesbalansunderskottet är begränsat i jämförelse med de andra krisländerna, antogs också utgöra ett stabiliserande faktor för landets finansiering.

Men under sommaren kom det statistik som visade på en svagare italiensk ekonomisk utveckling än förväntat, samtidigt som Italiens högklackade premiärminister Silvio Berlusconi gick till öppen attack mot sin egen finansminister Guilio Tremonti, vilket drog investerarnas intresse till sig.

Marknaden började plötsligt ifrågasätta Italiens förmåga att uppfylla sina betalningsåtaganden. Så länge Italiens nominella tillväxt kunde harva runt 3 procent, (med en inflation på 2-3 procent och en real tillväxt på 1 procent), så såg statsskulden på motsvarande 120 procent av BNP hanterbar ut när Italien kunde låna till drygt 3 procents ränta.

Men med en tillväxt som justerats ner mot noll och på väg mot minus, en utveckling som förstärks av de kortsiktiga förslagna besparingarna i satsbudgeten, så förändrades kalkylen snabbt. Marknaden började kräva en högre riskpremie, vilket i sig gör det statsfinansiella läget än mer instabilt som kräver ytterligare riskpåslag i en ond spiral.

De högre räntorna och allt lägre priserna på italienska statsobligationer, har också fått det italienska banksystemet att se allt mera sårbart ut. Eurorötan hade nått Italien. Och med en statsskuld på runt 1900 miljarder euro, världens tredje största obligationsemittent, så är det ingen liten elefant som har klampat in i butiken.

ECBs köp av italienska och spanska obligationer under de senaste veckorna har varit nödvändigt för att inte euroförruttnelsen ska sprida sig okontrollerat. Frågan är bara hur länge ECB kan fortsätta göra något som dels banken själv har uttryckt att den inte vill göra och dels något som många beslutsfattare inom euroländerna anser att inte ska göra och som också kan vara olagligt.

Det är emellertid svårt att se att ECB bara kan sluta köpa italienska och spanska statsobligationer. Stiger räntorna igen så är processen i full gång igen. Men att ge ECB fullt mandat att vara en ”lender of last resort” till ett land som Italien eller att lansera en euroobligation, där länder som Tyskland, Finland och Estland fullt ut ska garantera PIIGS-länderna skulder, är heller inget lätt beslut.

Förtroendet för att land ska kunna fullgöra sina förpliktelser bygger på att landet har fungerande och trovärdiga statliga institutioner. Italien har under de senaste tio åren rasat mycket långt ner på Världsbankens ”governance index”. Vad gäller exempelvis parametrar som ”control of corruption” och ”rule of law”, så är Italien numera i nivå med länder som Saudi Arabien och Namibia. Även när gäller indexets andra fyra parametrar är de ”mil” ifrån de nordeuropeiska ländernas nivåer.

Euron ser ut att ha hamnat i något som påminner om åtminstone den tredje till femte kretsen i Dantes inferno, där de giriga och slösaktiga rullar stora stenar mot varandra, de vreda slåss i ett träsk och de lata ligger fast på bottnen.

Ingen kan säga att detta är vackert, inte ens Carl B Hamilton, Olle Schmidt, Lars Jonung eller ens Cecilia Malmström.

Den reaktion som följde på Standard & Poor's nedgradering av USA:s kreditbetyg var därför högst mänsklig. Att det handlade om att fel personer trampat på en öm amerikansk tå mer än något annat bekräftades av att S&P:s kritik inte innehöll så mycket som spårämnen av nyheter. President Barack Obamas egen underskottskommission släppte redan i december ifjol sin rapport i ämnet, en osande skrift med titeln "Sanningens ögonblick" som får S&P:s analytiker att framstå som konflikträdda curlingföräldrar. De senare påpekade ju bara ganska försynt att USA:s beräknade lånebehov de närmaste tio åren uppgår till 50 000 miljarder kronor, en ökning av skuldberget med 55 procent. Inräknat de besparingar som inte ens är påbörjade. Att belöna ett sådant beteende med tre guldstjärnor vore helt enkelt ett hån mot välskötta ekonomier.

I stället för att tjafsa om antalet stora A:n i sitt betyg borde politikerna i Washington möjligen ha ägnat mer uppmärksamhet åt andra betydligt mer illavarslande siffror. Till exempel den som förra veckan visade att USA:s underskott i utrikeshandeln i juni var 53 miljarder dollar, det största sedan hösten 2008. Var har detta med skuldkrisen att göra? Ganska mycket visar det sig.

När Sveriges finansmarknadsminister i förra söndagens N ombads sammanfatta krisen så att en femåring kan förstå förklarade han att det inte är bra om länder inte kan få plus och minus att gå ihop.

Detta gäller inte bara statens budget utan även i affärerna med omvärlden. Den så kallade bytesbalansen består grovt uttryckt av värdet på de varor och tjänster som exporteras minus det som importeras. På listan över ekonomier med störst underskott i sin bytesbalans under 2000-talet återfinns namn som USA, Spanien, Italien, Grekland, Portugal, Irland och Storbritannien. Om gruppen känns bekant beror det på att samma länder figurerar på listor över stater med störst skuldproblem. Det är ingen slump.

Stora underskott i bytesbalansen kan bara finansieras genom att låna.

Under åren fram till krisen var det länder med stora överskott, framförallt Kina och oljerika gulfstater som lånade ut pengarna. De enorma penningreserver som Kina och andra länder samlade på sig strömmade in i USA och pressade ned räntorna till konstlat låga nivåer. Det gjorde att amerikanerna, företag, banker, privatpersoner och staten, kunde låna allt billigare och konsumera allt mer. På tio år fram till 2008 fyrfaldigades USA:s utlandsskuld. De nedtryckta räntorna gjorde samtidigt att törsten efter högre avkastning fick världens placerare att ta större och allt knäppare risker. Entré för subprimeobligationer och annat finansgodis.

I Europa lånade greker, spanjorer, irländare och portugiser friskt av inte minst banker i Tyskland, ett annat land med stora bytesbalansöverskott. Världens länder delades upp i sådana som sålde och sparade och de som köpte och lånade.

Många ekonomer, däribland annat finanskrisgurun Kenneth Rogoff, har pekat ut detta fenomen som brukar kallas de globala obalanserna som en av huvudorsakerna till finanskrisen.

Den brittiska centralbanken Bank of England konstaterar i en rapport att ända sedan 1971, då USA övergav dollarns koppling till guldet och valutasamarbetet Bretton Woods kapsejsade, har dessa obalanser i världshandeln ökat dramatiskt, liksom - som av en händelse - förekomsten av bank- och finanskriser. Även om enskilda länder, oavsett om de haft underskott eller överskott, agerat rationellt ur egen synvinkel har slutresultatet för världsekonomin blivit mindre roligt.

Bank of Englands chef Mervyn King framhöll nyligen att centralbankerna därför inte kan utrota skuldkrisen. Den enda långsiktiga lösningen är att jämna ut dessa obalanser. Och för det krävs globalt samarbete mellan de som lånat och de som lånat ut.

Så vad har då hänt? Än så länge, inte mycket.

Statistiken över bytesbalansen har inte ändrats nämnvärt. USA:s export gör inte succé trots en försvagad dollar. De stora gränsöverskridande överenskommelserna lyser med sin frånvaro. Det är inte konstigt.

Överskottsländer som Kina och Tyskland vill ogärna varva ned sina exportmotorer i onödan och istället veva igång den inhemska konsumtionen. I underskottsländerna handlar det om en ännu mer smärtsam omställning. Euroländer som inte kan devalvera, som Spanien och Grekland, måste enligt en del bedömare pressa ned lönekostnaderna med 30 procent för att bli konkurrenskraftiga.

Då framstår tillfälliga räddningspaket som trollar fram nya lån till underskottsländer som en enklare väg. Men så länge obalanserna består försvinner knappast krisen. Eller som en femåring kanske skulle ha uttryckt saken: Om man vill köpa fina saker måste man sälja några också.